På senaste tiden har jag funderat en hel del på hur man uttrycker sig och vad man säger.
På skolan jag jobbar har vi de senaste veckorna tampats med problematik kring kränkande skvallerbloggar om enskilda individer, skrivna av anonyma elever. Bloggarna har stängts av, poppat upp igen på nya plattformar, och kommenterats flitigt av eleverna. Berörda elever (och lärare) har reagerat kraftigt, med all rätt, på kränkningar med sexuella anspelningar och rent förtal.
På samma sätt pågår från och till en diskussion bland de "större" bloggarna, som
Underbara Clara här senast. Människor tar sig rätt att kommentera andra människors liv, klanka ned på dem och se ned på dem. Jag kan också tycka saker om andra, men jag publicerar allt jag tycker. Förtal skadar och sprider en ström av negativitet, men leder ingenstans. Alla människor är olika, så kommer det alltid vara. Var tog respekten för olikheter vägen?
Jag har en uttalad politisk ståndpunkt åt vänster. För den sakens skull skriver jag inte nedlåtande om personer av annan politisk övertygelse. Det saknas respekt och solidaritet, på nätet så väl som i verkligheten. Inte helt, men här och där, då och då.
Det är svårt att formulera vad jag tycker i det här - det är komplext. Jag tror att jag försöker komma fram till att det behöver nyanseras mycket mer än det gör. Att man behöver tänka efter innan man skriver vad man tycker eller vet om andra. Ord är det starkaste, finaste och farligaste vi har.
