Jag blev brunett...

Ska man ha maskerad så ska man, och bellatrix lestrange i Harry Potter är inte blond!
Ni som hängt med i mitt liv ett tag vet också att jag med jämna mellanrum ändrar hårfärg, vanligtvis till brunt med liiiite rött i, men den här gången blev det mörkare. Bättre för maskeraden, i ärlighetens namn sämre för vardagen. Blir man orolig kan man slappna av, färgen går ur på 20-30 tvättar :)

Halloween

Vilken kväll! Vi bjöd in till Halloweenfest i ordets rätta bemärkelse. Spindelväv, pumpor och maskerad-och oj vilken lyckad kväll! Bilder kommer, ska bara återhämta mig först...

Sköna söndag!

Då jag var sjuk i början av veckan och hängig hela, tog vi en lugn helg. Igår passade jag på att jobba "lite" (läsa och bedöma 28 uppsatser) för att slippa stressa nästa vecka när omdömen ska skrivas. Motsägelsefullt? Inte i läraryrket...

Imorse vaknade jag dock totalt ostressad, smög upp och började frukostbestyr och myste för att sedan gosa med frukost och DN Söndag-Lux för mig!
Resterande dagen spenderades på stan, planerandes för Halloweenfest nästa helg, och kvällen ägnas åt pumpasoppa och bröllopsbudget.
Sköna, lugna söndag!

telefonsäljare

Jag blir tokig!

Telefonen ringer och jag svarar, mot bättre vetande. I andra änden sitter en klämkäck kille som ska sälja nån form av pensionsfondsbevakning (he lost me at hello) till M. Jag svarar att han inte är hemma, då vet han helt plötsligt vad jag heter och börjar säga mitt namn som vart fjärde ord, förklarar för mig hur hemskt det är med 7:e AP-fonden och hur bra det han försöker sälja är. Jag (när jag får en syl i vädret) försöker uppmärksamma honom på att jag inte är så insatt och bara jobbat heltid ett år, och faktiskt inte ägnat saken så mycket tanke. Då får jag en moralkaka: Men de här pengarna har ju felaktigt förvaltats i 26 år, det är ju ganska lång tid.

Låt oss pausa.
Menar han alltså att jag skulle ringt upp och fått ordning på detta hemska när jag var... vaddå? 10 bast, eller är det för sent?
Jag har 40 år till pension (i bästa fall)... Borde jag inte ha lite marginaler? Så stressigt kan det inte behöva vara, och om det är det vill jag inte vara med!

Åter till samtalet:
Jag avbryter honom och säger att jag inte riktigt kan ta ställning till det han säger för att jag varit sjuk hela veckan, och dessutom behöver mer än 2 minuters telefonsamtal för att ta in det han säger, som jag tydligen borde ha tänkt på i hela mitt liv (och förberett mig på hans samtal, till M?!). Han försöker igen med att det är viktigt, viktigt (glöm inte att mitt namn upprepas 8 gånger i minuten), och jag ber honom skicka informationen.
Då frågar han när M kommer hem.
Mitt svar är ärligt att jag inte vet, han är ute med jobbet.
Han undrar om mitt svar "jag vet inte" möjligen kan innebära att han är hemma innan 21.
Här vill jag skrika GE DIG, men ber honom istället återkomma en annan dag, är artig, lägger på och rusar i frustration ut i köket, gör en sats kokoskakor och ångar sedan till datorn och återger händelseförloppet med vad som känns som ånga ur öronen...
Nu: kokoskaka och te.
Because I'm worth it.

Något positivt med att vara sjuk...

...är när man inser att den man lever med verkligen finns där i med- OCH motgång.
Hur ska man annars tolka det när jag väcker honom mitt i natten med min hosta, och han går upp och fixar ångbad, klappar på mig och frågar om jag behöver något?! Tre timmar senare ringer hans klocka och han går upp till jobbet.
Jag har inte behövt laga mat på flera dagar, och jag får hur många kramar jag vill.
Ni fattar...

Men nej, jag gillar fortfarande inte att vara sjuk.
Visst är det skönt att vara hemma från jobbet ett par dagar, men vad kostar det?!
Visst är det skönt att vila, men jag vet att det blir massor att göra när jag kommer tillbaka. Jag har bestämt att det blir imorgon. Eleverna ska redovisa eller jobba i grupp på samtliga lektioner, så det ska nog gå bra. För att slippa stressa ihjäl mig kommer jag att jobba med rättning i helgen.
Och visst är det skönt att bli ompysslad, men jag är så rastlös av att vara orkeslös. Bra träning, jovisst, men nu får det vara bra!

Dags för någon typ av stimulans... sticka lite kanske...
Eller maila cateringfirman om bröllopet!

Sjuk

Jag klättrar på väggarna snart!
Tredje dagen i soffläge - hostar och dricker te, vilar, tittar på TV, äter C-vitamin...

Idag har jag också avslutat ett läsprojekt som varit på G länge, och börjat titta på Fututama.
Jag ringde jobbet för ett tag sedan och meddelade att jag blir borta imorgon också, det känns som lika bra att bli frisk ordentligt. Förra året jobbade jag liksom med feber och ett tidigt stadium av bihåleinflammation, samt försökte jobba med magsjuka. Man blir klokare med tiden, verkar det som...



Nu var det säkert en halvtimme sedan jag drack te, så det känns som att det är dags igen!

Det här med tro

Sedan unga år har jag varit övertygad ateist.
Jag tror inte på någon Gud.
Jag anser att religioner gör mer skada än nytta, då det alltid förr eller senare skapas grupperingar inom religioner som vill "frälsa otrogna". Religion har skördat många offer genom historien.

Troende frågar mig vad jag tror händer när man dör.
Mitt svar är "ingenting". Circle of life. Vi föds. Vi lever. Vi äter. Eller äts. Vi dör. Vi blir till föda åt någon, eller bryts ned av jorden.
Jag tror på ekosystemet.

När jag och M diskuterat frågan har vi ofta kommit till den eviga kluringen; hur kom jorden till?
Jag börjar med att svara att det var Big Bang.
Då frågar han vad jag tror skapade Big Bang.
Slumpen.
M menar på att det finns ett medvetande i atomerna, som gör att de dras till varandra och skapar allt levande. Jag menar att de dras till varandra av en slump. De råkar passa ihop, precis som människor. Jag tror inte att man dras till någon för att man passar ihop. Man stöter på varandra av en slump, och passar man ihop så håller man ihop.

När jag häromdagen skrev att jag ändå har någon form av tro, menar jag inte den på slumpen.
Då är jag mer ute efter känslan av att det ju ändå måste finnas en mening med att vi alla strosar omkring här på jorden. Kan det verkligen bara vara för att föra våra gener vidare? Så förträffligt tycker inte jag att någon är. Det måste finnas något annat.
Jag vet inte vad.
Jag vet bara att tanken på att det inte skulle finnas någon mening utanför det egna egot gör att det hela känns en aning meningslöst. Varför ska jag undervisa mina elever, om det enda syftet är att de ska finnas till?
Jag tror ändå att det finns någonting som driver oss framåt.
Viljan att utvecklas?
Önskan att förbättra världen?

Jag hävdar fortfarande att jag är ateist. Eller kanske humanist?
Jag tror på slumpen.

Detta är en ganska överhängande orsak till att vi gifter oss borgerligt.
Att jag inte känner mig bekväm med att sortera in vad jag tror på, eller svara på frågan om och hur jag tror.
En sak vet jag med största säkerhet.
Jag träffade Moe av en slump. Det blev helt fantastiskt.
Jag tror på oss!

Tjuren...

...var Spielbergs klassiker (?) Schindlers list.

Jag har fruktat den filmen sedan jag gick i 9:an och vi skulle se den på SO:n, om jag inte minns fel. Jag vågade inte, och 15-åriga jag kan nu tacka mig för att jag inte såg den då, jag hade inte mått bra av den då.
Resten av klassen (tror jag) såg filmen och pratade sen om hur hemsk den var, vilket gjorde att jag målade upp en mental skräckbild kring den. Jag har sedan dess försökt titta på den ett antal gånger, kanske vartannat år, men alltid stängt av/gått därifrån efter ett tag, då avrättningarna blir för grymma.
Igår bestämde jag mig dock, eftersom jag i mitt sjuka tillstånd inte kände att jag direkt hade något bättre för mig, och bunkrade med kuddar och näsdukar.

Filmen var verkligen hemsk, och jag berördes verkligen. Den hade lite av en dokumentärkänsla, det kändes väldigt verkligt och jag äcklas av tanken på männen som utförde denna utrensning i arbetsläger så väl som koncentrationsläger. Jag var länge kluven inför herr Schindler, som ju faktiskt inte gjorde det han gjorde för någon annans skull än sin egen, men som ändå lyckades rädda så många liv. Tänk om fler hade försökt, bara lite.

Jag såg hela filmen. Jag fick tårar i ögonen, men jag var bättre rustad idag än vid 15 års ålder.

I våras såg jag en annan film om andra världskriget, "Pojken i randig pyjamas". Den grep djupare tag i mig. Jag vet inte varför. Kanske för att det där finns en tydlig huvudperson bland judarna, och hans öde känns mer in i märgen. Kanske kände jag mindre för Schindlers list just för att jag sett "Pojken...".
Båda filmerna är dock viktiga.

Låt oss ALDRIG glömma.

Förkyld...

Det här är inte angenämt,
förkyldningen har satt sig på luftrören. Inte så att jag har astma, utan bara som för att retas.

Vi börjar dagen med lite DN Söndag och sedan ska jag ta en tjur vid hornen som jag nojat över i 10 år...
Trevlig söndag!

Mobilblogg!!

Idag när M hjälpte mig att uppgradera telefonen tömde jag den på gammalt innehåll. När jag sedan la in de appar jag faktiskt använder upptäckte jag att Blogger, mitt bloggverktyg har en egen app, som jag nu testat och är supernöjd med!
Jag kan blogga från mobilen! DET kan göra under för min inläggsfrekvens!
Jag provade en annan app för det tidigare, som var alldeles för krånglig, men den här är tokenkel!
Då mycket som jag flänger känns det som passande, kommer mig inte för att gå in på datorn ( eftersom jag sitter framför datorn massa timmar om dan på jobbet).
Peppar peppar, men det här känns bra :)

Lördagsmys

När man är förkyld måste man vila. Det har jag verkligen tagit fasta på, och blivit uppassad av sambon dessutom! Det är en sån där förkylning som gör att man känner sig matt och ynklig, tung i huvudet men ingen feber eller värk. Livsfarligt för en som jag, som inte vill stanna hemma från jobb om jag inte är sjuk "på riktigt" (feber, magsjuka eller så)... Förra året var inte ens feber nog, men den missen gör jag inte om!!

Hur som, dagen har bestått av frukost - äggröra och kaffe, långläsning av DN, film (nya Apornas planet), bloggande och uppgradering av fånen, tv och nu för en stund sen ville jag bidra till middagen. Sagt och gjort drog jag igång projekt rostbiff och potatisgratäng. Nu har M tagit över, det var arbetsamt!!
Här förkokas potatis och lök + "lite" vitlök i grädde. Är man sjuk behöver man grädde. I alla fall just denna gång...

I bröllopstankar

Tankarna på bröllopet har gått fram och tillbaka en del;
- i kyrkan eller borgerligt?
Både jag och min blivande man (wow!) gillar den högtidliga stämningen som kyrkolokalen för med sig, och båda tror på någonting. För mig är detta väldigt svårdefinierat och luddigt, vilket är den bidragande orsaken till att jag aldrig varit medlem av Svenska Kyrkan eller något annat trossamfund. M:s tro är någon mindre luddig, men passar fortfarande inte in i något fack. Vi undersökte under en tvåveckorsperiod ändå hur det skulle kunna vara möjligt med kyrkbröllop, men insåg till slut att det inte kändes rätt. Jag kan inte lova att älska någon med Gud som vittne, när jag inte ens vill kalla det jag tror på för Gud.
Alltså blir det borgerligt, och vi har valt en lokal i närheten av vårt hem för både vigsel och fest.
Då kommer nästa fråga:
- Ute eller inne?
Fördelar med utomhusvigsel är att det är underbart, om solen skiner. Och om man har en favoritplats man bara längtar efter att ha som vigselplats. Det har vi inte riktigt. Det finns en fin plats nere vid sjön i närheten, men där är risken stor att det blåser för mycket.
Nackdelen med utomhus är just att det finns andra väder än vindstilla och sol. Regn till exempel. Regn och smink/fixat hår/känsligt tyg är ingen drömkombination. Dessutom vet vi inte om platsen är ok att ha vigsel på. Och sen måste man ha en backup, eller fixa regnskydd för att kunna slappna av. Backup verkar jobbigt. Jag vill veta hur det blir. Inte hur det kanske blir. Därför blir det med största sannorlikhet inomhus. I en gammal industrilokal, vilket några rynkar på näsan åt medan andra jublar. Den första gruppen menar att det inte är romantiskt, den andra menar att det är härligt när man tänker utanför boxen, så att säga. Det känns spännande. Man får liksom sätta sin prägel på det hela, och piffa som man själv vill! DET ska vi!

Det steg som nu ligger närmast framför oss är att godkänna offert från lokalinnehavaren, på totalpris för middag, lokal, personal osv...

Rent personligen för lilla mig är det val av brudklänning som är mest centralt just nu.
Vi har under en period samlat lite ideer som nu realiserats genom ett kollage på sovrumsväggen. När jag började limma upp klänningsidéer insåg jag att min bild är ganska klar.
Bredare axelband, halvdjup ringning, A-linjeformad, hellång, inte kritvit, gärna någon färgdetalj.
Då ska vi bara hitta den, till rätt pris. Första turen till klänningsbutikerna är inplanerad med mamma och syster i början av december. Då ska jag försöka prova olika modeller, inte snöa in mig direkt.
Vi får se hur det går...

Hösten gick fort i år...

Nu har första frostnatten kommit och gått, benen kliar av väderomslag och den årliga kill-me-know-förkyldningen är här!

Helt plötsligt är det mitten av oktober - vad hände?!
Jag tänkte uppdatera med lite smått och gått under helgen, så här kan vi ju inte ha det!!

Sara, tack för sparken ;)