Jag älskar hösten, det är årstiden jag kan vara mig själv bäst.
Klar luft, få förväntningar från omvärlden (det är socialt accepterat att på måndagen säga att man suttit inne och läst hela helgen), värmeljussäsongen är tillbaka och grytornas tid inleds.
Jag är ingen sommarperson. Visst älskar jag ledighet, och visst uppskattar jag sol och bad, men nej, hösten är mycket bättre! Skillnaden mellan mig och sommarprofeterna är att jag inte ondgör mig över sommaren, eller tittar snett på dess dyrkare.
Ok, varför skriver jag detta?
Den senaste veckan har det gnällts på att hösten är för tidig, att det är för kallt och att nu är livet över...
Innan dess, i augusti runt skolstart, gnälldes det på att sommaren varit för kort, för kall och med för få baddagar.
När man i lunchrummet då säger att hösten är favoriten, försvinner glöden i kollegornas ögon och de frågar "hur kan du föredra hösten framför sommaren?!" De kan möjligen gå med på att det finns en viss charm i klara, soliga dagar när man går ut på promenad, men "det brukar ju inte hända så ofta att man kan blir bortskämd direkt". Sen kommer den klassiska: "men våren är väl ändå bättre? Då blir det ju ljust!" Ledsen att göra er besvikna, men nej, hösten vinner! Jag uppskattar våren, men som pollenallergiker blir våren dubbel. Dessutom är omvärldens förväntan hög: att sitta inne en ledig dag på våren? -omöjligt! Då ska man vara ute och njuta!
Jag gnäller inte de andra årstiderna, men en stor del av människorna jag har omkring mig verkar söka med ljus och lykta efter det negativa.
Jag vet att många får vinterdepp pga ljusbrist. Det verkar jobbigt. Själv gillar jag mörkret, och lugnet det för med sig!
Egentligen handlar mitt inlägg lika mycket om optimism som höstdyrksn. Le mot omvärlden, försök hitta det som är bra, även om det inte är ditt favoritväder ute/du har jobbiga saker på jobbet/bussen var sen. Börjar vi lyfta det bra istället för det dåliga tror jag att vi kan lyfta vår omgivning istället för att dra den med oss i det gnäll som brukar förvärras ju mörkare det blir ute. Det behövs en humörrevolution. Le!
