telefonsäljare

Jag blir tokig!

Telefonen ringer och jag svarar, mot bättre vetande. I andra änden sitter en klämkäck kille som ska sälja nån form av pensionsfondsbevakning (he lost me at hello) till M. Jag svarar att han inte är hemma, då vet han helt plötsligt vad jag heter och börjar säga mitt namn som vart fjärde ord, förklarar för mig hur hemskt det är med 7:e AP-fonden och hur bra det han försöker sälja är. Jag (när jag får en syl i vädret) försöker uppmärksamma honom på att jag inte är så insatt och bara jobbat heltid ett år, och faktiskt inte ägnat saken så mycket tanke. Då får jag en moralkaka: Men de här pengarna har ju felaktigt förvaltats i 26 år, det är ju ganska lång tid.

Låt oss pausa.
Menar han alltså att jag skulle ringt upp och fått ordning på detta hemska när jag var... vaddå? 10 bast, eller är det för sent?
Jag har 40 år till pension (i bästa fall)... Borde jag inte ha lite marginaler? Så stressigt kan det inte behöva vara, och om det är det vill jag inte vara med!

Åter till samtalet:
Jag avbryter honom och säger att jag inte riktigt kan ta ställning till det han säger för att jag varit sjuk hela veckan, och dessutom behöver mer än 2 minuters telefonsamtal för att ta in det han säger, som jag tydligen borde ha tänkt på i hela mitt liv (och förberett mig på hans samtal, till M?!). Han försöker igen med att det är viktigt, viktigt (glöm inte att mitt namn upprepas 8 gånger i minuten), och jag ber honom skicka informationen.
Då frågar han när M kommer hem.
Mitt svar är ärligt att jag inte vet, han är ute med jobbet.
Han undrar om mitt svar "jag vet inte" möjligen kan innebära att han är hemma innan 21.
Här vill jag skrika GE DIG, men ber honom istället återkomma en annan dag, är artig, lägger på och rusar i frustration ut i köket, gör en sats kokoskakor och ångar sedan till datorn och återger händelseförloppet med vad som känns som ånga ur öronen...
Nu: kokoskaka och te.
Because I'm worth it.