Jag har fruktat den filmen sedan jag gick i 9:an och vi skulle se den på SO:n, om jag inte minns fel. Jag vågade inte, och 15-åriga jag kan nu tacka mig för att jag inte såg den då, jag hade inte mått bra av den då.
Resten av klassen (tror jag) såg filmen och pratade sen om hur hemsk den var, vilket gjorde att jag målade upp en mental skräckbild kring den. Jag har sedan dess försökt titta på den ett antal gånger, kanske vartannat år, men alltid stängt av/gått därifrån efter ett tag, då avrättningarna blir för grymma.
Igår bestämde jag mig dock, eftersom jag i mitt sjuka tillstånd inte kände att jag direkt hade något bättre för mig, och bunkrade med kuddar och näsdukar.
Filmen var verkligen hemsk, och jag berördes verkligen. Den hade lite av en dokumentärkänsla, det kändes väldigt verkligt och jag äcklas av tanken på männen som utförde denna utrensning i arbetsläger så väl som koncentrationsläger. Jag var länge kluven inför herr Schindler, som ju faktiskt inte gjorde det han gjorde för någon annans skull än sin egen, men som ändå lyckades rädda så många liv. Tänk om fler hade försökt, bara lite.
Jag såg hela filmen. Jag fick tårar i ögonen, men jag var bättre rustad idag än vid 15 års ålder.
I våras såg jag en annan film om andra världskriget, "Pojken i randig pyjamas". Den grep djupare tag i mig. Jag vet inte varför. Kanske för att det där finns en tydlig huvudperson bland judarna, och hans öde känns mer in i märgen. Kanske kände jag mindre för Schindlers list just för att jag sett "Pojken...".
Båda filmerna är dock viktiga.
Låt oss ALDRIG glömma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar