En kaffedrickares bekännelser...

De som känner mig vet att jag tycker väldigt mycket om kaffe, och dricker det minst en gång om dagen, till frukost. De som känner mig vet också att jag hävdar att jag inte påverkas av det, kan somna även om jag druckit kaffe sent och blir inte stirrig utan. Det är sant, men eftersom jag vet att det innehåller beroendeframkallande medel så bestämde jag mig i helgen att bryta kaffekonsumtionen i en vecka för att se om jag skulle märka skillnad.
Sagt och gjort, igår åt jag frukost med te till, grönt myntate, och allt kändes som vanligt. Fram till lunch. Sedan fick jag en rejäl huvudvärk som, visar det sig idag tisdag, varken Alvedon eller sömn riktigt biter på. Jag vet inte om det är kaffebristen, men jag hoppas inte det. Jag har ju varit så säker på att jag inte var beroende, och nu längtar jag efter en kopp för att slippa den paralyserande huvudvärken. Men, jag ska hålla ut!
Egentligen är det väl inte så konstigt... Jag drack mina första droppar som femåring, då med hälften mjölk och två sockerbitar. Då var det inte varje dag, bara ibland - för att mamma och pappa drack, och jag ville vara som dem - och jag var nog mest ute efter sockret...
Det jag undrar nu är följande; vilken väg ska jag ta efter den här veckan? Fortsatt kaffefri? Festkonsumtion? Tillbaka till som vanligt?
Jag är lärare, ett yrke nära kopplat till kaffedrickande, men jag dricker knappt kaffe på jobbet. Man hinner inte; automaten ger äckligt kaffe, så man får brygga själv, vilket kräver mer tid över, vilket man sällan har...
Jag har dock aldrig druckit kaffe av annan anledning än att det är gott. Jag blir inte piggare, men jag skulle sakna smaken av nybryggt kardemummakaffe till frukosten. En kaffe om dagen får bli min devis. Eller "jag-dricker-bara-gott-kaffe".
Den som lever får se, och jag är glad att det är kaffe och inte något starkare och farligare jag pratar om...